Abstract
PIP: mer än 80 miljoner Afrikanska barn saknar tillgång till hälsosamt skydd, och 16 miljoner av dessa barn bor på gatorna. Detta fenomen med gatubarn representerar massivt socialt misslyckande samt ett brott mot FN: s konvention om barnets rättigheter. Urbanisering-och åtföljande processer av industriell expansion, markspekulation och ”försköning” – har skapat en cykel av fattigdom, vräkningar, familjeavbrott och oönskade och övergivna barn. I afrikanska städer bor minst 60% av befolkningen i informella, underbetjänade och ofta olagliga slumområden och husbyggnader i hushåll som i allmänhet leds av en ensamstående mamma. I allt högre grad används vräkning som en strategi för att driva de fattiga ut ur stadsområden där de har kommit för att söka arbete. Mödrar som själva är analfabeter, undernärda och ständigt står inför hotet om utvisning kan inte tillgodose sina barns grundläggande säkerhetsbehov. Dessutom undergräver våldsamma vräkningar barns utbildnings-och hälsotillstånd, orsakar psykologiskt trauma och förlust av en känsla av tillhörighet och förvärrar hushållets osäkra ekonomiska status. Icke-statliga organisationer (icke-statliga organisationer) har lyckats förhindra vissa vräkningar och har etablerat program för vård av gatubarn. Rekommenderad är förbättrad samordning mellan icke-statliga organisationer och lokala och nationella regeringar, vilket exemplifieras av urban child welfare task force som inrättats av den kenyanska regeringen. Framför allt måste dock icke-statliga organisationer utveckla strategier för att på ett effektivare sätt hantera massfattigdom i städerna och tillhandahålla den infrastruktur som krävs för att förbättra slumbornas liv.