medan den globala fattigdomen före pandemin hade sänkts med mer än hälften sedan 2000, kunde COVID-19-pandemin öka den globala fattigdomen med så mycket som en halv miljard människor, eller 8% av den totala mänskliga befolkningen. I April 2020 utfärdade FN en ram för det omedelbara socioekonomiska svaret på COVID-19 och skapade generalsekreterarens FN COVID-19 Response and Recovery Fund. Före pandemin hade betydande framsteg gjorts för att lindra fattigdomen i många länder i östra och sydöstra Asien, men upp till 42 procent av befolkningen i Afrika söder om Sahara fortsatte att leva under fattigdomsgränsen.
Vad är fattigdom?
fattigdom innebär mer än bristen på inkomst och produktiva resurser för att säkerställa hållbar försörjning. Dess manifestationer inkluderar hunger och undernäring, begränsad tillgång till utbildning och andra grundläggande tjänster, social diskriminering och utestängning, liksom bristen på deltagande i beslutsfattandet. År 2015 levde mer än 736 miljoner människor under den internationella fattigdomsgränsen. Omkring 10 procent av världens befolkning (Pre-pandemi) levde i extrem fattigdom och kämpade för att uppfylla de mest grundläggande behoven som hälsa, utbildning och tillgång till vatten och sanitet, för att nämna några. Det fanns 122 kvinnor i åldern 25 till 34 som levde i fattigdom för varje 100 män i samma åldersgrupp, och mer än 160 miljoner barn riskerade att fortsätta att leva i extrem fattigdom år 2030.
Fattigdomsfakta och siffror
- enligt de senaste uppskattningarna bodde 2015 10 procent av världens befolkning eller 734 miljoner människor på mindre än 1,90 dollar per dag.
- södra Asien och Afrika söder om Sahara förväntas se de största ökningarna i extrem fattigdom, med ytterligare 32 miljoner respektive 26 miljoner människor som lever under den internationella fattigdomsgränsen till följd av pandemin.
- andelen av världens arbetare som lever i extrem fattigdom minskade med hälften under det senaste decenniet: från 14,3 procent 2010 till 7.1 procent 2019.
- redan före COVID-19 föreslog baslinjeprognoser att 6 procent av den globala befolkningen fortfarande skulle leva i extrem fattigdom 2030 och saknade målet att avsluta fattigdomen. Nedfallet från pandemin hotar att driva över 70 miljoner människor i extrem fattigdom.
- ett av fem barn lever i extrem fattigdom, och de negativa effekterna av fattigdom och fattigdom under de första åren har konsekvenser som kan vara en livstid.
- år 2016 fick 55 procent av världens befolkning – cirka 4 miljarder människor – inte någon form av socialt skydd.
fattigdom och målen för hållbar utveckling
att sluta fattigdom i alla dess former är det första av de 17 hållbara utvecklingsmålen (SDG) i 2030-agendan för hållbar utveckling.
SDG: s huvudsakliga hänvisning till bekämpning av fattigdom görs i mål 1.A: ”Säkerställa en betydande mobilisering av resurser från en rad olika källor, bland annat genom ökat utvecklingssamarbete, för att ge utvecklingsländer, särskilt de minst utvecklade länderna, tillräckliga och förutsägbara medel för att genomföra program och politik för att utrota fattigdomen i alla dess dimensioner.”
SDG: erna syftar också till att skapa sunda politiska ramar på nationell och regional nivå, baserade på fattiga och könskänsliga utvecklingsstrategier för att säkerställa att alla män och kvinnor år 2030 har lika rätt till ekonomiska resurser, samt tillgång till grundläggande tjänster, ägande och kontroll över mark och andra former av egendom, arv, naturresurser, lämplig ny teknik och finansiella tjänster, inklusive mikrofinansiering.
mätning av fattigdom
det har skett betydande framsteg när det gäller att minska fattigdomen under de senaste decennierna. Enligt de senaste uppskattningarna bodde 2015 10 procent av världens befolkning på eller under $1,90 per dag. Det är en minskning från 16 procent 2010 och 36 procent 1990. Det betyder att det är inom räckhåll att få slut på extrem fattigdom. Nedgången har dock avtagit. I April 2013 satte Världsbanken ett nytt mål att avsluta extrem fattigdom i en generation. Det nya målet är att inte mer än 3 procent av världens befolkning lever på bara $1.90 per dag av 2030. Genom att mäta fattigdom lär vi oss vilka strategier för fattigdomsminskning som fungerar och vilka som inte gör det. Fattigdomsmätning hjälper också utvecklingsländerna att mäta programmets effektivitet och styra sin utvecklingsstrategi i en snabbt föränderlig ekonomisk miljö.
Global Action
2030-agendan för hållbar utveckling lovar att inte lämna någon bakom sig och att nå de som ligger längst efter först. För att uppnå denna ambitiösa utvecklingsagenda krävs en visionär politik för hållbar, inkluderande, hållbar och rättvis ekonomisk tillväxt, med stöd av full sysselsättning och anständigt arbete för alla, social integration, minskande ojämlikhet, ökad produktivitet och en gynnsam miljö. I 2030-agendan erkänner mål 1 att ett slut på fattigdom i alla dess former överallt är den största globala utmaningen som världen står inför idag och ett oumbärligt krav för hållbar utveckling.
medan framstegen med att utrota extrem fattigdom har varit inkrementella och utbredda, är fattigdomens uthållighet, inklusive extrem fattigdom, fortfarande ett stort problem i Afrika, de minst utvecklade länderna, små öutvecklingsstater, i vissa medelinkomstländer och länder i konfliktsituationer och efter konfliktländer. Mot bakgrund av dessa farhågor beslutade generalförsamlingen vid sin sjuttio sekunders session att utropa det tredje FN-decenniet för utrotning av fattigdom (2018-2027). Målet för det tredje decenniet är att upprätthålla den drivkraft som genereras av genomförandet av det andra FN-decenniet för utrotning av fattigdom (2008-2017) mot fattigdomsutrotning. Vidare förväntas det 3: e decenniet på ett effektivt och samordnat sätt stödja de internationellt överenskomna utvecklingsmålen relaterade till fattigdomsutrotning, inklusive målen för hållbar utveckling.
1995, världstoppmötet för Social utveckling som hölls i Köpenhamn, identifierade tre kärnfrågor: fattigdomsutrotning, sysselsättningsgenerering och social integration, genom att bidra till skapandet av ett internationellt samhälle som möjliggör byggandet av säkra, rättvisa, fria och harmoniska samhällen som erbjuder möjligheter och högre levnadsstandard för alla.
inom FN-systemet fungerar avdelningen för socialpolitik och utveckling (DSPD) vid Avdelningen för ekonomiska och sociala frågor (Desa) som kontaktpunkt för FN: s årtionde för utrotning av fattigdom och åtar sig aktiviteter som hjälper och underlättar regeringar att effektivare genomföra de åtaganden och politik som antogs i Köpenhamnsdeklarationen om Social utveckling och de ytterligare initiativ om Social utveckling som antogs vid generalförsamlingens 24: e särskilda session.
internationella dagen för utrotning av fattigdom
genom resolution 47/196 antagen den 22 December 1992 förklarade generalförsamlingen den 17 oktober som den internationella dagen för utrotning av fattigdom.
iakttagandet av den internationella dagen för utrotning av fattigdom kan spåras tillbaka till den 17 oktober 1987. På den dagen samlades över hundra tusen människor vid Trocad Aubbiro i Paris, där den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna undertecknades 1948, för att hedra offren för extrem fattigdom, våld och hunger. De förkunnade att fattigdom är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och bekräftade behovet av att samlas för att se till att dessa rättigheter respekteras. Dessa övertygelser är inskrivna på en minnessten som avslöjades den dagen. Sedan dess har människor med alla bakgrunder, övertygelser och sociala ursprung samlats varje år den 17 oktober för att förnya sitt engagemang och visa sin solidaritet med de fattiga.
Resurser
- Vad Vi Gör: Främja Hållbar Utveckling
- Hållbar Utveckling Mål 1: Ingen fattigdom
- Institutionen för ekonomiska och sociala frågor
- 2020 Global Multidimensional Poverty Index (MPI)
- 2019 Global Multidimensional Poverty Index (MPI)
- Världsbanken: förstå fattigdom
- internationell rörelse ATD Fjärde Världen
- internationella dagen för utrotning av fattigdom fattigdom