7-kärlek

det senaste intresset för Alain Badious tanke har haft en ytterligare, välkommen effekt av att vända kritisk uppmärksamhet tillbaka till den filosofiska tanken om kärlek. Kärlek, som är välkänt, utgör en av Badious fyra ”villkor” för filosofin. Men med sitt uttalande att ”inget tema kräver mer ren logik än kärlek”, motsäger filosofen på ett slag den litteraturhistoriska traditionen som, med sina ledtrådar från Platon, ser kärlek som det rädda undantaget från logik. För Badiou måste kärlek Betraktas i termer av en exceptionell logik som samtidigt bekräftar den filosofiska räkningsoperationen, samtidigt som man genererar ett annat nummer som inte är en ordinationsprodukt. Badiou börjar sålunda sina undersökningar av kärlek från en helt annan plats än Aristophanes i symposiet, för vilken ”kärlek är född i varje människa; det kallar tillbaka halvorna av vår ursprungliga natur tillsammans; det försöker göra en av två och läka såret av mänsklig natur” (Platon, Symposium 191d). För Badiou, som för Jacques Lacan, med vilken filosofen är i kontinuerlig dialog genom sina skrifter om detta ämne, är kärlek allt annat än ett självhäftande ämne, ett medeltida ”lim” som binder två tragiskt uppdelade ämnen tillbaka till en enda kärleksfull enhet. För Badiou, som För Lacan igen, kompletterar kärlek räkningen-som-en genom att ge stöd för en universalism tömd på objektrelationen, som filosofen kallar ”de två scenerna”.